Le lyx

Den här lyxen är min bästa lyx; att varje morgon komma på att man kan göra något som man gillar och gillar man att sova till 14 så är det ok för man har ändå så inget annat som man måste göra, men ändå massor som man vill göra och vet att man kommer hinna med i vilket fall som helst.


Istället för att sova tog vi igår tåget ut till Mitaka, en liten Sundbybergliknande förort som verkar vara bas för Tokyos tennisspelande ungdom och som även är Ghibli-muséets hemvist. Helt fantastiskt museum med mycket interaktiva delar och eftersom jag har bästa barndomsminnena från Teknikens Hus i Luleå är det här precis i min smak. Supergrymma enkla konstruktioner som förklarar tekniken bakom animation/film och fantastiska tittlådor med lager av animationsceller med mellanrum som gav sjuka effekter. Mycket Totoro också, det är det viktigaste. Dessutom hade Aardman (Wallace and Gromit) en gästutställning där de visade en massa saker från "The Wererabbit" och tidigare produktioner, hemskt roligt att se. I inträdet ingick också en kortfilmsvisning av en kortfilm som Miyazaki eller hans son gjort men som jag tyvärr aldrig förstod vad den hette (ska dock ta reda på det) [Uppdatering: filmen hette "Hoshi o katta hi", regisserad av Ai Kagawa. Tack Thomas/Hyoushi!]. En väldigt smart, vacker, skapelseberättelseintressant och melankolisk film var det i varje fall, som alltid.



Totoro och jag utanför muséet.



Jag kanske börjar verka lite väl besatt vid offentliga toaletter, men kolla in funktionerna.



På vägen till muséet hittade vi en karp-familj som Thomas fotade när de orsakade fint mönster i vattnet.



Stora djurdagen fortsatte med att en liten grön larv intog hans sko.

När Toru (Quarta 330) slutade jobba för dagen, i en syntaffär som formligen svämmade över med gamla analogsyntar, mötte vi upp med honom och hans flickvän Coova för att äta middag/dricka öl ihop. Hemskt skönt att veta vad man äter och vara säker på att inte av misstag beställa in kött, dessutom var sällskapet underbart och överöste oss med roliga diskussioner och presenter. Nu kommer jag att låta som en kulturkvinna som gillar Gambia och exotiska trummor men jag upskattar japanska restauranger då man sitter i små rum och ringer på en klocka när man vill att någon servitör ska komma och jag tycker det är sjukt mysigt med de nedsjunkna borden och att man får låsa in sina skor i små fack med tränycklar. Naturligtvis var jag tvungen att råka agera dum västerlänning då jag barfota letade efter en toalett och en servitör fick jaga ifatt mig med ett par lånetofflor i högsta hugg, men det var också kvällens enda glädjebägaresmolk bortsett från minikackerlackan som kravlade runt i sängen när vi kom hem.