San Francisco

Första veckan i USA har förflutit och den hyperrealistiska chocken har lagt sig något nu. Jag (=Maria) har alltså äntligen slutat med att jämföra allt jag ser med hur det ser ut på filmer (en uteliggare, precis som på film, en pick-up-truck, precis som på film) och börjat avnjuta landet på riktigt. Vi har dessutom hunnit med en roadtrip över tre statsgränser (och som dessutom sträckte sig över 300 mil), kollat in staden där de spelade in Twin Peaks och förutom detta besökt en riktig vapenaffär. Det är alltså hög tid för dokumentation.




På hitresan träffade vi en soldat med en hund. Hunden heter Elra och är en servicehund som precis höll på att bli hemflugen efter att ha letat bomber i Irak. Hon var livrädd under hela starten och landningen, eftersom det påminde henne om att åka i Blackhawk-helikoptrar med vapen smattrande kring hennes små hundöron. Alla i kabinpersonalen var stolta över att ha en servicehund på flighten, de klappade henne och piloten sa i högtalaren "and YES, we support our troops". Det är fantastiskt (och inte alls konstigt) vad ett krig kan ena ett folk.




Fint hus, träd och fordon på första dagens promenad.




San Fransisco har ett helt bisarrt klimat bestående av en mängd mikroklimatzoner, vilket gör att det kan vara solsken i ett område och superdimma i ett annat område samtidigt. För det mesta är det kallt där vi bor, men så fort man kommer några kvarter bort blir vädret varmare. I början trodde vi att vädret skiftade snabbt, och vissa påstår att så är fallet, men främst tror vi nu att det handlar om extremt stora väderskillnader i olika områden. Här är ett otäckt torn som döljer sig bakom de eviga San Francisco-dimbankarna.


Vi kom till San Francisco på tisdagen och tidigt på torsdagmorgonen åkte vi tillsammans med Tiffney och Jordan (K9D/Starpause) som vi bor hos, norrut för en miniturné. Vår ursprungliga tanke var att åka sent på onsdagnatten men eftersom alla var helt slut sov vi några timmar och började resan i soluppgången istället.



Kalifornisk soluppgång.




Stora proportioner torrt gräs och berg på resan.




Thomas, isté, Tiffney och hyrbilen på en stekhet ökenpaus.




Bilfönstervy över storslagna granskogar.




Thomas i framsätet.




Jordan och en bald eagle utanför ett kasino som vi kollade in.






Kasinot var en ganska sorglig syn, många pensionärer och väldigt tyst. Heltäckningsmattor, inomhusrökning och på det stora hela småmiserabelt...




... så vi flydde ut till de stora vidderna igen. Mitt i bilåkandet såg vi plötsligt en riktig bald eagle kretsa över oss. Amerikanskt så det förslår!




På kvällen hade Thomas och Jordan spelningar i Portland. Vi var av naturliga skäl fortfarande väldigt jetlagade och trötta, och att det var en hippiestad där man fick jobba hårt för att få i sig något annat än levande organisk föda gjorde inte saken bättre.




Som tur är träffade vi trevlige Matt som tog hand om oss i Portland och senare också i Seattle. Natten i Portland bodde vi hos hans mamma som gav oss alla egna sovrum och som bodde i en förort till Portland. Nästa dag tog Matt och hans fru Rebecca med oss på vårt livs resa; resan till Twin Peaks!




Vi närmar oss Twin Peaks (dvs. orten Snoqualmie) och man kan skymta Twin Peaks-bergen i bakgrunden.




Vi är framme vid caféet!






Caféet lever rätt mycket på Twin Peaks än idag, de serverar cherry pie och "a damn fine cup of coffee" och har mängder av Twin Peaks-relaterade bilder på väggarna.





Vattenfallen vid Great Northern Hotel såg ut som de skulle. Hotellet stämde dock inte alls, det var snarare ett smekmånadshotell än en plats fylld av mystiska män och isländska investerare.



En reskamrat fotar fallen med sin macbook.



Nästa dag åkte vi vidare till Seattle för ännu en spelning. Denna gång bodde vi hos Matt och Rebecca, och fick kolla in ännu en amerikansk förort.



Matt och Rebeccas hus.




Frukost med många ingredienser.

När vi dagen efter spelningen satt med dörren öppen kom två välklädda män i beiga kostymer och frågade oss om vi trodde på global warming. Det gjorde vi såklart. Vad bra sa de, för många gör inte det. Och därför blir det svårt att veta vad människans roll är i det hela, och vad man kan göra åt det. Är det "in the hands of man or, perhaps, in the hands of God? I don't know". Men om ni tror på det, så kanske vi kan få lämna några broschyrer om global warming till er. När de gått upptäckte vi att vi fått Vakttornet och Vakna. Jehovas är verkligen driftigare här än i Sverige, vi hade en liten finländsk tant som hette Aina som brukade komma förbi hos oss när vi bodde på Reimersholme, men hon var aldrig lika slug som dessa män var.


Vi kollade på Seattle en dag, men kom inte direkt in i staden. Sedan bilade vi highway 101 tillbaka till San Francisco igen.



Blanka grejer.




Pelikaner utanför den väldigt skandinaviska staden Astoria, där majoriteten var av finskt ursprung men där även en hel del danskar och svenskar hamnat.




Tiffney och Jordan i baksätet.




På natten tänkte vi stanna i Lincoln innan vi fortsatte vår resa söderut. Vi hittade ett litet billigt hotell som ägdes av ett äldre par och som låg vid vattnet och verkade hyfsat. Paret visade sig dock ogilla ungdomar och dessutom vara labila och det hela slutade med att de sa till oss att leta reda på någon annan sovplats. Det var då vi hittade hotellet med våffelmaskinen som syns på bilden ovan. Varken hotellet eller hotellfrukosten (serverad på pvc-plast) var någon höjdare, men våffelmaskinen höjde det hela ett par snäpp.






Nästa morgon åkte vi vidare, och första stoppet var Depoe Bay där vi hört det skulle finnas gråvalar ibland. Dagen innan hade 16 stycken setts i bukten, och vi hoppades att de fortfarande skulle finnas kvar. Och det gjorde det, massor av valar som sprutade och hade sig långt ute till havs. Efter ett tag kom ett gäng 60+are och kollade in valarna med oss. En man i Hawaii-skjorta berättade att hans fru letat valar i 20 år, och till och med varit i Alaska för att försöka få en skymt av dem, men aldrig lyckats. Hon stod med kikaren i handen och var väl lite besviken över att inte kunna se dem så tydligt, men maken var i varje fall nöjd. Det var vi också, helt fantastiskt nöjda.








Strax söder om Depoe bay, nära staden Florence, tänkte vi kolla in en sjölejongrotta men vi struntade i det och tittade på en stenig strand och en bro istället.














Vi bilade på, såg fina vyer och redneckstäder som var stängda för söndagen. Snart hamnade vi i Coos bay där vi åt superlunch (deep fried burritos) och hittade en vapenaffär.




Jordan utanför vapenaffären "Hole in the wall".




Vapen och Jordan.




Thomas i sitt lystmäte.




Mannen som ägde affärren var verkligen en ärkerepublikan. Han hade butiken fylld av NRA-folders och värvningslappar till armén, samt urklipp om hur Obama kommer förstöra USA's vapenlagar om han kommer till makten. Förutom detta hade han en t-shirt med texten "Jag kastrerade min katt, nu är han liberal". Han talade om hur svarta och asiater skjuter varandra, men såg överhuvudtaget inte sin egen roll i frågan, i egenskap av att tillhandahålla vapen. Vi tog heller inte diskussionen, utan nöjde oss med att insupa amerikanskheten. Innan vi lämnade honom fick vi varsin frisbee med reklam för hans butik.




Redwoodskog på vägen hem.




Vi köpte en drake på hemvägen och dagen efter att vi kommit hem köpte vi take away-frukost och tog hyrbilen till stranden för att provflyga. Thomas skrämde slag på en stackars mås som tvingades tvärnita i luften för att inte kollidera med draken. Förutom detta var det mest rått och blåsigt och första gången som drakflygning inte inneburit en massa springande. Väldigt roligt med drakflygning dock, sånt ska vi använda gärdet till när vi kommer hem igen.