Air show i Sonoma county

Dagen efter skogsfesten vaknade vi tidigt för att åka på flygplansshow 1,5 timme norr om San Francisco. Vi körde Tiffneys bil men lämnade våra värdar hemma. När vi kom till orten blev vi mottagna av pojkscouter(!) som visade oss parkeringsplatser och därefter slussades vi in i gula amerikanska skolbussar för att åka till flygfältet där allt pågick. Vi kom fram precis i invigningen då fallskärmshoppare svajade runt i luften med amerikanska flaggor, och kände ingen större sorg över att missa just den biten. Flygshowen däremot, visade sig vara helt fantastiskt rolig, så sjukt välkoordinerad och arrangerad så vi var helt förstummade.




Spionplanet U-2.




U-2 siktar mot ett intet ont anandes passagerarplan högre upp i luften.




Vi träffade Greg Smith som var en pratglad man som fascinerades av Thomas längd. Han var vänligheten själv och bodde på en gata som heter Candy lane. Vilket vi vet eftersom vi lovat honom att skicka vykort från Sverige, då han berättade att han antagligen aldrig kommer få chansen att åka dit. Vi träffade honom upprepade gånger under dagen, varje gång blev relationen varmare och det slutade med att han kramade om oss när vi sågs. Fotot är från första mötet med honom.




Lokala brandbekämpningsplanet landar. Notera kepsen i högra hörnet. Greg var där också.




En annan höjdare(!) under flyshowen var det lokala SWAT-teamets uppvisning. Mycket eld, explosioner och helikoptrar.




Funktionär på mindre fordon.




P-38 användes under andra världskriget. Thomas har köpt en mindre radiostyrd modell som vi ska försöka få hem till Sverige imorgon.






Publiken.




Flygfältet heter Charles M Schulz Airport och därför var ju flygaresset Snobben tvungen att vara där. Bredvid honom; akrobatflygaren Paul Lopez som gjorde helt sjuka grejer med sitt pyttelilla plan.







F-18 Hornet spränger ljudvallen. Sjukt maffigt.




C-17 Globemaster III verkar vara USAs stolthet. Det är gigantiskt, men har trots detta knappt någon startsträcka och minimal svängradie. Det används för att transportera trupper och materiel till USAs alla krig. När vi körde upp mot Portland förra veckan kom ett sådant plötsligt inflygande över oss, vilket var extremt skrämmande eftersom det ser ut som nån sorts drake med alla sina taggar.

Det var väldigt tydligt hur armén använder flygshowsdagar som denna för att promota sina plan och berättiga sina krig. De pratade om hur besättningen 'protects our freedom' vilket gav upphov till stort jubel och applåder. Det är sjukt att befinna sig i ett land som är i krig men där det bara märks genom all propaganda för det.




C-17 Globemaster III med besättningen som skyddar friheten.





Det ska börjas i tid.




Snyggt plan, minns inte vad det heter.




P-51 Mustang.




Det som nästan var roligast på hela dagen var att fota alla besökarna på flyshowen.




Pojke med plan.



Man med armen på kulspruta.




Hamburgare, flagga och amerikanare.




Thomas i amerikanare.




Flygaresset blir fotad av man med son i batik.




Det blir väldigt märkligt när en show som till 75% består av krigsmateriel är en folkfest. Det blir än mer tydligt i bilder som denna.




Dräkten tillhörandes ovanstående plan.




Pensionär som söker sin skuggiga tillflykt.




Folk var väldigt förberedda, campingstolarna stod som spön i backen och vattenflaskor och solskyddsfaktor haglade.

Bayview

Efter våra takeskapader skulle Thomas och Jordan ha en spelning på okänd hemlig ort. Inte förrän 9 (en timme innan spelningen skulle börja) fick vi veta vart vi skulle, och platsen vi skulle till visade sig vara mitt i San Franciscos farligaste ghettokvarter, Bayview, högt uppe i en mörk park som ligger på en kulle där. Alla som visste bättre blev nojiga, men det slutade med att vi åkte dit ändå. Innan dess åt vi superfina burritos.






Kollektivet som höll i spelningen var flummiga och kom inte förrän 2 timmar efter att vi lyckats ta oss uppför den jobbiga kullen där festen skulle vara. Detta gjorde å andra sidan att vi kunde sitta högt uppe i mörkret, dricka sake och se ut över ett upplyst San Francisco ett bra tag innan det var dags för Thomas att jobba lite. Bra stämning och breakdansande publik gjorde det värt all väntan.



Vi tog tyvärr inte med oss någon kamera, men här illustreras Chupacabra upplyst av en fotbollsplan med Jordans mobilkamera.

En dag i staden

Igår hade vi en fantastisk dag i staden, delvis eftersom Jordans jobb (som går under namnet Organic) hade fredagsöl och vi fick komma dit. En av Jordans arbetskamrater hade tidigare jobbat för EF i Sverige. Han berättade att han även jobbat i Öst- och Västberlin innan muren föll. I EF-bussen i Berlin brukade ofta en man sitta och dricka vodka medans han åkte mellan öst och väst, nämligen Boris Jeltsin. Jordans arbetskamrat såg honom lite nu och då i bussen, tills han en dag istället såg den fulle mannen på en stridsvagn på tv istället.

När vi hade druckit öl, ätit pizza och spelat Rock Band på ps3 kom Jordan på den strålande idéen att vi skulle gå upp på taket till skyskrapan han jobbar i.



25 trappor var det. Men Jordan är inte den som backar. Vi gnällde, men stod ut.




Och när vi väl kom upp på taket var det väl investerade kalorier. Sån sjuk utsikt, helt fantastisk!




Jordan var fortfarande pigg när vi kom upp. Jag (Maria) tog min tillflykt till gratisalkoholen.

San Francisco

Första veckan i USA har förflutit och den hyperrealistiska chocken har lagt sig något nu. Jag (=Maria) har alltså äntligen slutat med att jämföra allt jag ser med hur det ser ut på filmer (en uteliggare, precis som på film, en pick-up-truck, precis som på film) och börjat avnjuta landet på riktigt. Vi har dessutom hunnit med en roadtrip över tre statsgränser (och som dessutom sträckte sig över 300 mil), kollat in staden där de spelade in Twin Peaks och förutom detta besökt en riktig vapenaffär. Det är alltså hög tid för dokumentation.




På hitresan träffade vi en soldat med en hund. Hunden heter Elra och är en servicehund som precis höll på att bli hemflugen efter att ha letat bomber i Irak. Hon var livrädd under hela starten och landningen, eftersom det påminde henne om att åka i Blackhawk-helikoptrar med vapen smattrande kring hennes små hundöron. Alla i kabinpersonalen var stolta över att ha en servicehund på flighten, de klappade henne och piloten sa i högtalaren "and YES, we support our troops". Det är fantastiskt (och inte alls konstigt) vad ett krig kan ena ett folk.




Fint hus, träd och fordon på första dagens promenad.




San Fransisco har ett helt bisarrt klimat bestående av en mängd mikroklimatzoner, vilket gör att det kan vara solsken i ett område och superdimma i ett annat område samtidigt. För det mesta är det kallt där vi bor, men så fort man kommer några kvarter bort blir vädret varmare. I början trodde vi att vädret skiftade snabbt, och vissa påstår att så är fallet, men främst tror vi nu att det handlar om extremt stora väderskillnader i olika områden. Här är ett otäckt torn som döljer sig bakom de eviga San Francisco-dimbankarna.


Vi kom till San Francisco på tisdagen och tidigt på torsdagmorgonen åkte vi tillsammans med Tiffney och Jordan (K9D/Starpause) som vi bor hos, norrut för en miniturné. Vår ursprungliga tanke var att åka sent på onsdagnatten men eftersom alla var helt slut sov vi några timmar och började resan i soluppgången istället.



Kalifornisk soluppgång.




Stora proportioner torrt gräs och berg på resan.




Thomas, isté, Tiffney och hyrbilen på en stekhet ökenpaus.




Bilfönstervy över storslagna granskogar.




Thomas i framsätet.




Jordan och en bald eagle utanför ett kasino som vi kollade in.






Kasinot var en ganska sorglig syn, många pensionärer och väldigt tyst. Heltäckningsmattor, inomhusrökning och på det stora hela småmiserabelt...




... så vi flydde ut till de stora vidderna igen. Mitt i bilåkandet såg vi plötsligt en riktig bald eagle kretsa över oss. Amerikanskt så det förslår!




På kvällen hade Thomas och Jordan spelningar i Portland. Vi var av naturliga skäl fortfarande väldigt jetlagade och trötta, och att det var en hippiestad där man fick jobba hårt för att få i sig något annat än levande organisk föda gjorde inte saken bättre.




Som tur är träffade vi trevlige Matt som tog hand om oss i Portland och senare också i Seattle. Natten i Portland bodde vi hos hans mamma som gav oss alla egna sovrum och som bodde i en förort till Portland. Nästa dag tog Matt och hans fru Rebecca med oss på vårt livs resa; resan till Twin Peaks!




Vi närmar oss Twin Peaks (dvs. orten Snoqualmie) och man kan skymta Twin Peaks-bergen i bakgrunden.




Vi är framme vid caféet!






Caféet lever rätt mycket på Twin Peaks än idag, de serverar cherry pie och "a damn fine cup of coffee" och har mängder av Twin Peaks-relaterade bilder på väggarna.





Vattenfallen vid Great Northern Hotel såg ut som de skulle. Hotellet stämde dock inte alls, det var snarare ett smekmånadshotell än en plats fylld av mystiska män och isländska investerare.



En reskamrat fotar fallen med sin macbook.



Nästa dag åkte vi vidare till Seattle för ännu en spelning. Denna gång bodde vi hos Matt och Rebecca, och fick kolla in ännu en amerikansk förort.



Matt och Rebeccas hus.




Frukost med många ingredienser.

När vi dagen efter spelningen satt med dörren öppen kom två välklädda män i beiga kostymer och frågade oss om vi trodde på global warming. Det gjorde vi såklart. Vad bra sa de, för många gör inte det. Och därför blir det svårt att veta vad människans roll är i det hela, och vad man kan göra åt det. Är det "in the hands of man or, perhaps, in the hands of God? I don't know". Men om ni tror på det, så kanske vi kan få lämna några broschyrer om global warming till er. När de gått upptäckte vi att vi fått Vakttornet och Vakna. Jehovas är verkligen driftigare här än i Sverige, vi hade en liten finländsk tant som hette Aina som brukade komma förbi hos oss när vi bodde på Reimersholme, men hon var aldrig lika slug som dessa män var.


Vi kollade på Seattle en dag, men kom inte direkt in i staden. Sedan bilade vi highway 101 tillbaka till San Francisco igen.



Blanka grejer.




Pelikaner utanför den väldigt skandinaviska staden Astoria, där majoriteten var av finskt ursprung men där även en hel del danskar och svenskar hamnat.




Tiffney och Jordan i baksätet.




På natten tänkte vi stanna i Lincoln innan vi fortsatte vår resa söderut. Vi hittade ett litet billigt hotell som ägdes av ett äldre par och som låg vid vattnet och verkade hyfsat. Paret visade sig dock ogilla ungdomar och dessutom vara labila och det hela slutade med att de sa till oss att leta reda på någon annan sovplats. Det var då vi hittade hotellet med våffelmaskinen som syns på bilden ovan. Varken hotellet eller hotellfrukosten (serverad på pvc-plast) var någon höjdare, men våffelmaskinen höjde det hela ett par snäpp.






Nästa morgon åkte vi vidare, och första stoppet var Depoe Bay där vi hört det skulle finnas gråvalar ibland. Dagen innan hade 16 stycken setts i bukten, och vi hoppades att de fortfarande skulle finnas kvar. Och det gjorde det, massor av valar som sprutade och hade sig långt ute till havs. Efter ett tag kom ett gäng 60+are och kollade in valarna med oss. En man i Hawaii-skjorta berättade att hans fru letat valar i 20 år, och till och med varit i Alaska för att försöka få en skymt av dem, men aldrig lyckats. Hon stod med kikaren i handen och var väl lite besviken över att inte kunna se dem så tydligt, men maken var i varje fall nöjd. Det var vi också, helt fantastiskt nöjda.








Strax söder om Depoe bay, nära staden Florence, tänkte vi kolla in en sjölejongrotta men vi struntade i det och tittade på en stenig strand och en bro istället.














Vi bilade på, såg fina vyer och redneckstäder som var stängda för söndagen. Snart hamnade vi i Coos bay där vi åt superlunch (deep fried burritos) och hittade en vapenaffär.




Jordan utanför vapenaffären "Hole in the wall".




Vapen och Jordan.




Thomas i sitt lystmäte.




Mannen som ägde affärren var verkligen en ärkerepublikan. Han hade butiken fylld av NRA-folders och värvningslappar till armén, samt urklipp om hur Obama kommer förstöra USA's vapenlagar om han kommer till makten. Förutom detta hade han en t-shirt med texten "Jag kastrerade min katt, nu är han liberal". Han talade om hur svarta och asiater skjuter varandra, men såg överhuvudtaget inte sin egen roll i frågan, i egenskap av att tillhandahålla vapen. Vi tog heller inte diskussionen, utan nöjde oss med att insupa amerikanskheten. Innan vi lämnade honom fick vi varsin frisbee med reklam för hans butik.




Redwoodskog på vägen hem.




Vi köpte en drake på hemvägen och dagen efter att vi kommit hem köpte vi take away-frukost och tog hyrbilen till stranden för att provflyga. Thomas skrämde slag på en stackars mås som tvingades tvärnita i luften för att inte kollidera med draken. Förutom detta var det mest rått och blåsigt och första gången som drakflygning inte inneburit en massa springande. Väldigt roligt med drakflygning dock, sånt ska vi använda gärdet till när vi kommer hem igen.